Många anställda köper träningskort när de får ekonomiskt stöd av sin arbetsgivare. Allt för få använder dem.

I teorin låter idén med subventionering så bra att jag själv till en början hade svårt att förstå varför människor låter stålarna brinna inne. Men anledningen är enkel; några hundringar i rabatt påverkar inte träningslusten nämnvärt. Trots det är de flesta arbetsgivare stolta över att de subventionerar träningskorten och tycker att de gör vad de kan, väl medvetna om att subventionerna medger skatteavdrag.

Jag tycker det är ett oerhört intressant fenomen att en arbetsgivare är mer intresserad av att lyckas få rabatt hos en träningsaktör än att själv vilja gå in en med en subvention och därmed visa för sina medarbetare att ”jag satsar på dig och hoppas att du hittar en träningsform som passar just dig”. Nä, så är det inte. Det är mer attraktivt för arbetsgivaren att kunna bevisa för sin personal hos vem man lyckats få mest rabatt. Oavsett vilket utgångspriset var eller vilket slutpriset blev för företaget.

Detta handlar således om total okunskap om hur människor funkar när det gäller träningslust och en aktiv livsstil.

Tänk om din arbetsgivare skulle göra motsvarande avtal med en lunchrestaurang och det visade sig att arbetsgivaren fick mest rabatt i den restaurang som enbart serverar vegetariskt mat. Vad jag vill säga är att träningen är lika grundläggande som vad, när och med vem man vill äta sina måltider. En del vill spela fotboll andra vill gymma, yoga, jogga, spela golf eller åka skidor.

Effekten av att många arbetsgivare bara jagar rabatter leder till att väldigt många går runt med sitt träningskort i plånboken utan att använda det. Det ligger där som en möjlighet att kanske och snart börja träna när alla måsten har försvunnit och det är lite mer utrymme i almanackan.

Jag tycker det är synd om våra medlemmar går runt med sitt träningskort i plånboken, jag vill att man skall använda det ofta och regelbundet.

Lyckade personalsatsningar har faktiskt ingenting med ekonomi eller subventioner att göra.

Framgångarna beror på en förebild som gör allting rätt och personifierar lust, frihet och ett personligt ansvar. I detta fall är denna förebild alltid arbetsgivaren, inte någon utsedd friskvårdsansvarig på arbetsplatsen. Tränar chefen, tränar de anställda. Jag säger bara: skippa rabatterna!

Igår satt jag i en paneldiskussion och samtalade kring framtidens friluftsliv. Miljödepartementet och Naturvårdsverket hade bjudit in till dialog, debatt och erfarenhetsutbyte under två dagar. Ca 300 deltagare från olika myndigheter, kommuner, högskolor, ideella organisationer och förstås miljödepartementet närvarade och alla hade nu möjligheten att bidra till den kommande friluftspropositionen som skall tas fram. Dagarna avslutades med en paneldiskussion och vi som satt i panelen skulle fokusera på just framtidens friluftsliv.

Det är inte första gången jag deltar i samtal i gemensamma framtidsfrågor liknande denna. Det som slår mig och som ofta är gemensamt är att många av de ideella organisationerna alltid vill vädja om mer pengar. Det verkar finnas en längtan efter att OM föreningen bara fick mer bidrag skulle det börja ”hända saker”. Jag håller inte med. Jag har inte den erfarenheten. Jag tror att vi alldeles för mycket glorifierar vad vi tror att våra politiker kan åstadkomma.

Jag tror att just längtan efter mer pengar i en ideell förening istället hämmar kraften och det ideella engagemanget. En hämmad föreningsledning leder till ett missnöje eftersom man inte upplever att andra förstår vilken viktig roll man har i samhället. Det missnöjet skapar tråkiga vibbar och tråkiga vibbar leder till en sur förening. En sur förening får svårt att rekrytera nya ideella funktionärer. Och det leder till en stillastående, kraftlös förening.

För flera år sedan bestämde vi oss inom vår organisation att vi ska stå fria. Fria från sponsorer och samarbetspartners. Självklart erhåller föreningarna det aktivitetsstödbidrag som alla idrottsföreningar i Sverige och Norge har rätt till. Det bidraget motsvarar 0-3 % av föreningens totala intäkt. När nya medlemsföreningar bildas i Friskis&Svettis vet de från starten att föreningen ska kunna leva och utvecklas med föreningens medlemsavgifter och träningsavgifter. Vi väljer bort bidragen och vi väljer bort sponsorerna. Med det synsättet kan vi göra det vi vill när vi vill och hur vi vill.

Igår upplevde jag ett starkt engagemang och en stark vilja bland alla som var på plats. Jag hoppas att det smittande engagemanget kommer att leda till att alla som närvarade börjar leva som goda förebilder för barn och vuxna i sin nära omgivning och fortsätter inspirera andra att komma ut i Sveriges underbara natur. Det kostar ingenting. Till det behövs inte mer bidrag.

 

Eftersom vi har varit så jäkla duktiga på att utveckla Friskis&Svettis idé om träning är vi idag den organisation i Sverige som har flest medlemmar som tränar i gymmet.

Nu i helgen är det premiär för Gymdagarna i Friskis&Svettis. Igår och idag har jag hållit i workshops kring framtidens gym. Utifrån det kan jag bara konstatera att vi kommer att fortsätta att utveckla och utvecklas. Vi ska fortsätta vår egen väg. Det klassiska gymmet är passé. Friskis&Svettis föreningar skriver just nu historia. En helt ny attityd kring träning har vuxit fram. I våra föreningslokaler finns mötesplatsen att träffas och träna. Det framkom också att allt fler kommer att vilja träna och träna hos just Friskis&Svettis. Därför kommer vi att behöva rekrytera ännu fler ideella funktionärer. Här vill vi bli ännu bättre och vassare. På flera orter står människor i kö för att bli funktionärer men det gäller också att ha känsla för Friskis&Svettis.

Just nu ser jag hur den sportiga träningen växer. Vi vill ta i, ta ut, tänja på våra gränser och utmana oss. I gymmet får jag möjlighet att träna fokuserat, specifikt och pressa mig till det yttersta. Jag gör det i en miljö där alla åldrar blandas och det är väl det som är själva charmen. Jag kan träna individuellt men ändå känna mig som en del i gruppen.

Den individuella träningen möter allt mer gruppträningen. Jag sitter i denna stund och spanar in ett Cirkelfys-pass. Här har vi tagit med oss gymmets fokuserade träning in på jympagolvet. Instruktörerna tränar i mindre grupper och byter stationer. Den funktionella träningen är i fokus. Ledaren guidar och inspirerar dem att ta i ännu mer och tänja på sina gränser. Just i det mötet med sig själv, när man klarar mer än man kunde tro, händer något i kroppen. Då växer jag i min träning. Då växer jag som människa.

I dag på förmiddagen. På väg mot Friskis&Svettis Kungsholmen för att leda mitt jympapass.

Jag befinner mig en bit utanför stan, väntar på tunnelbanan. Den är försenad, osäkert när den kommer. Jag inser att jag inte kommer att hinna i tid till passet och räknar snabbt ut att taxi antagligen inte skulle göra någon skillnad.

Jag börjar febrilt söka lösningar. Jag skulle hinna precis om tunnelbanan kom NU. Men det gör den ju inte. Ytterligare fem minuter går, de fem minuter jag skulle behövt för att byta om till ledarkläder. Nu hinner jag endast om jag kommer fram ombytt och klar.

Jag ser mig om på perrongen. Blicken fastnar på hissen. Ett improviserat omklädningsrum?

Jag går in och tittar ut på perrongen. Den är full av folk. Klädbyte här fungerar inte, inte för mig.

Jag trycker på knappen och åker upp en våning. Hamnar ovanför taket på perrongen. Här är jag osynlig, både från perrongen och spärren. Enda risken är att någon kommer och vill åka hissen. Jag chansar.

Av med klänning och strumpbyxor, på med ledarkläderna, cowboy-bootsen och jackan. Ingen kommer. Jag är redo för pass. Och här kommmer tunnelbanan.

På tåget ringer jag min underbara värd Yvonne och berättar att jag kommer att glida in någon minut försenad. Väl framme står Yvonne där, glad och förväntansfull. Motionärerna är träningsklara och jag kör igång passet. Jäklar vad stark jag är under passet!

Jag känner mig som superwoman.

Det är mitt i natten. Klockan slår 12 och året går från 2009 till 2010. För några sekunder nollställs Friskis&Svettis medlemsantal. Just detta årsskifte går det från en halv miljon medlemmar till noll på en sekund. Därefter fylls antalet medlemmar på snabbt igen. Förklaringen ligger i att Friskis&Svettis är en ideell idrottsförening och att likt alla föreningar är det medlemmarna som bygger föreningen och därmed skapar förutsättningar för föreningen att leva och utvecklas.

Jag gillar att det är på detta sätt. Jag gillar att få företräda en ideell idrottsförening eftersom varje medlem måste ta ställning till om man vill bli medlem eller inte. Jag kan tänka mig att vissa inte tänker så mycket på att de är medlemmar i en idrottsförening när de köper sitt träningskort. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är ju att man får uppleva kul träning.

När du blir medlem betalar du en medlemsavgift till din förening. Den brukar ligga mellan 100 – 200 kr per år. Dessutom betalar du en så kallad aktivitetsavgift, dvs själva träningsavgiften. Om du vill få möjligheten att delta i föreningens aktiviteter, dvs i själva träningen måste du betala både medlemsavgiften och träningsavgiften. Om du vill stödja föreningen och bli medlem i föreningen men inte delta i själva aktiviteterna går det också bra. Då löser du enbart medlemskort.

Till första jympapasset 1978 kom en deltagare. Under Friskis&Svettis dryga 30 år har medlemsantalet konstant ökat. År 1990 hade föreningarna tillsammans 100 000 medlemmar, år 2000 230 000 medlemmar och nu 2010 en halv miljon medlemmar. Vid varje årsskifte nollställs räkneverket och antalet medlemmar fylls på igen. Nu har vi gått in i 10-talet och allt tyder på att ännu fler kommer att välja att fortsätta eller börja träna. Kul att du är en av dem.